När två framgångsrika artister närmar sig varandra från olika håll

Jag gillar verkligen musik, jobbar med musik och är ofta omgiven av musik. Det gör också att jag inte vill lyssna så mycket på musik i bilen eller hemma. Men när jag spelar en skiva så lyssnar jag verkligen. Bakgrundsskval är inte min grej, då får det hellre vara tyst.

Häromdagen var jag på biblioteket för att låna några ljudböcker att lyssna på när jag klipper gräset eller sitter i bilen. I samband med det passade jag på att låna några CD-skivor som sedan dess har spelats åtskilliga gånger de senaste dagarna.

Den första plattan är Paul Simons Surprise som släpptes 2006, men jag har inte lyssnat på den tidigare. Paul Simon är en artist som jag gillat skarpt ända sedan jag hörde honom första gången för typ 35 år sedan...
Någonstans läste jag att han ofta varit ganska svårt angripen av skrivkramp och prestationsångest, något som inte blivit bättre av att producenten han samarbetat med sedan slutet av 60-talet, Roy Hallee, gick i pension under 90-talet (jag vet inte ens om han fortfarande lever).
Hursomhelst, den här skivan har Paul Simon själv producerat men också skrivit några låtar tillsammans med Brian Eno som också medverkar på skivan. Brian Eno är i musikerkretsar främst känd för sin lyhördhet och sin förmåga att få kreativa processer att utvecklas av egen kraft, han har en märklig förmåga att få människor att våga prova nya vägar. och oftast blir resultatet väldigt organiskt, det låter ofta så självklart och naturligt, även om ljuden ofta är kraftigt bearbetade och manipulerade. Lyssna till exempel på de skivor Brian Eno producerat med U2 tillsammans med Daniel Lanois, så tror jag att ni förstår vad jag menar. Mitt intryck efter att ha lyssnat på Surprise, är att Paul Simon är på gång igen. Sin vana trogen upprepar han inte sina gamla hits, man känner givetvis igen hans röst och man känner igen de språkliga maneren i texterna, men samtidigt får man uppleva musik man inte hört tidigare. Detta är nog inte Paul Simons bästa platta någonsin, men Paul Simon låter bättre än på länge. Titeln Surprise är passande.

Den andra plattan jag lånade är The River in Reverse av och med Elvis Costello och Allen Toussaint. Katrina-katastrofen i New Orleans tvingade Allen Toussaint att överge sitt livsverk, studion Seasaint där han skrivit, spelat på och producerat säkert hundratals hits med massor av artister sedan 60-talet. Strandsatt i New York börjar han ge konserter och (inte så lite lite otippat) spelar in denna skiva tillsammans med Elvis Costello. Den är oerhört stark, berörande. Jag skulle kunna skriva mycket om den, om omständigheterna kring dess tillkomst och så vidare. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en riktigt bra platta. Jag har alltid tyckt mycket om Allen Toussaints musik och har alltid gillat Elvis Costello. Två väldigt olika musikanter med väldigt olika bakgrund har gjort en platta som de har all rätt att vara stolta över.

Till sist vill jag tipsa om Allison Kraus och Robert Plants skiva, Raising Sand. En skiva som det skrivits spaltkilometer om. Och den är minst lika bra som det påstås. Snuskbra, helt enkelt!


(NOT: jag tar mig friheten att posta detta på riktigtkaffe.se också, bara för att det ännu är ganska få besökare här)